Whakahoro 15 jan

Det här bussäventyret här på Nya Zeeland är då verkligen ingen semester.. Klockan sju lämnade bussen Maorifolket och tog sikte på Tapou där förmiddagen skulle spenderas. Åtta stycken skulle testa på Skydive och resten fick spendera några timmar i Tapou bäst de ville.

Självklart var jag (Jessica) en av de åtta som skulle testa på Skydive! Man får ju liksom passa på när man väl är här. Så vi hoppade av bussen och fick istället hoppa in i en vit Limousine som sedan tog oss till stället där äventyret skulle gå av stapeln. Jag slog alltså två flugor i en smäll, har alltid velat åka Limousine och alltid velat testa på att hoppa fallskärm och så fick jag göra både och på samma dag, vilken lycka!

Iaf, limousinen tog oss till Skydive Tapou där vi först fick fylla i papper (precis som på Black Water rafting) om att vi var medvetna om att vi kunde dö, alltid lika roligt att höra. Sen kollade vi på en introduktionsfilm och efter det en säkerhetsfilm innan vi fick låsa in våra värdesaker och gå utanför dörren till startplatsen. Där fick alla varsin blå overall, en ful skinnmössa och ett par plastglasögon. Efter några minuter kom ett gäng grabbar ut och ropade upp våra namn, så fick vi presentera oss för den som skulle hoppa med oss. Killen som jag hoppade med var en himla pudding må jag säga, inte dumt alls att sitta fast med honom! Skämt åsido, han satte på mig en sele och fixade så allt satt så hårt som det skulle och funkade som det skulle och sådär. När den säkerhetskollen var klar så fick vi stå och kolla när de andra hopparna i planet före oss så småningom dalade ner på marken. Lite småspänd, nervös men taggad kände jag mig då! Sen kom ytterligare en kille fram till mig och presenterade sig, det var min personliga kameraman som skulle filma hela mitt hopp och ta kort osv. Han började filma lite redan på marken så där stod jag i världens fulaste mössa med ett nervöst leende och vinkade in i kameran. Kändes lite halvt löjligt! Sen kom min snygge hoppare tillbaka och sa att det var dags, vi skulle kliva på planet först. Planet var förresten väldigt charmigt, litet och rosa! Vi klev in, han satte sig bredvid piloten med ryggen mot fronten, grensle över en bänk. Jag fick sätta mig precis framför honom, väldigt nära då alla de andra hopparna skulle få plats, totalt med kameramän och så var vi femton hoppare och en pilot. Trångt men mysigt.

Så bar det iväg, jag hade bestämt mig för att hoppa från 15000 meter så det skulle ta cirka en kvart att komma upp dit berättade dom, och så skulle alla andra hoppa innan så ungefär en halvtimme skulle det ta innan det var våran tur. Vid det laget var jag sammanbiten och kände hur adrenalinet pumpade för fullt! Kameramannen tog lite bilder, filmade utsikten på vägen upp och snyggingen bakom mig larvade sig och försökte få oss alla att skratta. Gick lite sådär om jag ska vara ärlig! Efter ett tag knackade han mig på axeln och visade hur högt vi var, bara 5000 meter! Trodde helt klart att vi var uppe på 15000 och så var vi inte ens halvvägs.. Vid det laget så satte han på mig en syrgasmask vilket alla fick och skulle ha på sig ett tag. Och så bad han mig att sätta sig i hans knä, det gjorde jag såklart mer än gärna! Så jag satte mig i hans knä och han spände fast oss i varandra, drog åt lite remmar, satte upp mitt hår och förberedde för hopp. Visade var jag skulle hålla händerna när vi hoppade, hur jag skulle ha fötterna och att jag skulle luta mitt huvud mot hans axel när det väl var dags. Inget att klaga på direkt! Sen öppnade de dörren, de två andra som också skulle hoppa på 15000 meter försvann snabbt ur planet och helt plötsligt var det min tur. Kärenån! Han drog sig fram till dörren med mig hängandes där på magen som en nervös massa. Starka muskler! Och så satt vi där, fötterna hängde och dinglade 15000 meter över marken. Så häftigt! Och helt plötsligt så hade vi lämnat flygplanet. Och i drygt en minut föll vi helt fritt, snurrade runt och luftdraget slog helt lock för öronen på mig. Det kändes som att skor, mössa och kinder skulle flyga iväg och ett tag var det svårt att andas men det gick snabbt över som tur var. Och kameramannen cirkulerade runt oss hela tiden och filmade alltihop. Och sen tog han tag i min hand och så skulle vi göra highfive, lättare sagt än gjort med det luftdraget! Efter minuten så släppte han lös fallskärmen och helt plötsligt kändes det som att vi flög upp tjugo meter igen och sen blev det helt tyst. Så skönt att vinddraget inte var lika hårt längre och vi kunde tillomed prata med varandra. Han sa att nu skulle jag bara slappna av och njuta av utsikten och det gjorde jag definitivt! Sååå vackert och såå häftigt! Sen fick jag hålla i linorna och styra vilket var hur roligt som helst, snurrade runt runt och lekte lite. Och så närmade vi oss tyvärr landningen, han tog över styrningen och vi började dala mot marken. När det var några meter kvar så lyfte jag upp benen och så landade vi lite fint glidandes in på rumpan. Mycket smidigt! Jag blev frånkopplad (synd!) och tackade så mycket för hoppet, vinkade till kameran och småskuttade av adrenalin tillbaka till huset där jag fick klä av mig allt och gå till en liten biosalong där man kunde kolla på sitt hopp. Usch så man såg ut där uppe i luften, inte den vackraste synen direkt men definitivt ett minne för livet så både filmen, bilderna och en t-shirt finns nu nerpackat i ryggsäcken! Sen fick vi skjuts av limousinen tillbaka till den väntande bussen. Sjukaste grejen, slog skyjumping och Black Water Rafting med hästlängder! Kommer helt klart göra detta igen någon gång i framtiden och är ni sugna så vänta inte, bara gör det! Ni kommer absolut inte ångra er!

Linnéa däremot, kändes lite halvelakt att lämna henne ensam men hon överlevde som tur är! Hon gick först en sväng vid sjön och sedan en sväng på stan, inte så mycket att hänga i julgranen enligt henne! Sjön dock skulle tydligen vara så stor att hela Singapore skulle få plats i den, lite småcoolt sådär. Annars så hade hon en lugn förmiddag!

När vi var återförenade vid bussen så tog bussen sikte på Whakahoro, stannade lite snabbt för inhandling av mat annars var det raka vägen. Eller ja, vägen var varken rak eller jämn.. Och som han kör. Kändes som bergodalbana på riktigt! Vi flög i sätena, utan att jag ens behöver överdriva och svängarna gick i gräslig fart så det var bäst att hålla i sig ordentligt! Dock var omgivningen så otroligt vacker, finaste på hela resan! Och Whakahoro där vi sedan stannade över natten var minst lika häftigt, litet ställe med cowboy-känsla. Mysigt! Det fanns både hästar, hundar, får, kor, grisar och alla möjliga djur och området var helt fantastiskt! Dock var vi så trötta att vi bara tog en liten promenad på vägen, lagade lite mat, pratade med dom vi delade rum med och sen gick vi och lade oss väldans tidigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s