Tongariro National Park

Sådär, nu har vi köpt lite wi-fi så för ikväll så kan vi få lite kontakt med omvärlden och passa på att lägga upp lite på bloggen. Sen vet man aldrig hur lång tid det går till nästa gång!

Yes, imorse gick bussen redan kvart över sex! Olidligt tidigt.. Så vi lämnade den fina Blue Duck-farmen och tog oss vidare till National park. Där hade vi och typ resten på bussen skrivit upp oss på en vandring. Tongariro Alpine Crossing, skulle tydligen vara ”one of the world’s best one day walks”, mycket mer än så visste vi inte. Men vi blev dumpade på ett ställe där vi fick betala och hyra lite utrustning om vi behövde. Vi hyrde varsin vindtät jacka som de rekommenderade att man borde ha. Sen blev vi satta på en buss som tog oss till startplatsen, vi fick en karta och sen var det bara att börja vandra. Det vi upptäckte direkt var att vandringen visade sig vara två mil lång..! Och skulle ta 6 timmar och 20 min.. Men vi började vandra, och vi gick och vi gick och vi gick. Det blev bara brantare och brantare och blåsigare och blåsigare. Insåg rätt snabbt att vi skulle hela vägen upp till toppen, dit var det låååångt! Men vi kämpade på, steg för steg. Ju längre upp mot toppen vi kom desto blåsigare blev det, och då snackar vi inte lite mild vind sådär lite svalkande skönt, nej nej nej! Det här var storm, och tusen gånger värre! Trodde på riktigt att vi skulle blåsa ner där ett tag så vi tog armkrok med varandra då vi tänkte att tyngden av en kanske vinden orkar blåsa iväg, men två blir nog värre! Så vi knatade uppför där i armkrok, hukandes för vinden och sanden den drog med sig! Det var helt sjukt!! Aldrig varit med om att det blåst så mycket innan! Vi var till och med liiite rädda där ett tag.

När vi väl kom till toppen blev det några snabba bilder på den helt galna utsikten! National Park är ett vulkanområde nämligen där det fortfarande finns aktiva vulkaner så vi hade fått order om att springa ifall det kom saker flygandes i luften. Så från toppen såg vi vulkaner och små sjöar som gnistrade så vackert! Men vi vågade inte stanna där uppe för länge så vi började snabbt traska neråt.. Lättare sagt än gjort då det var en massa mjuk sand som vi gled nedför hela tiden, höll på att ramla flertalet gånger innan vi fick in tekniken! Förresten måste jag påpeka att när vi kommit till toppen, då hade vi alltså bara klättrat uppåt i en hel mil. En mils klättring! Stört! Sen tänkte vi att nu är det bara det lätta kvar, nu ska vi ner! Men det blåste sjukliga vindar, och att gå nedför var typ tusen gånger värre än att gå uppför.. Kanske för att våra stackars små ben var såå trötta, balansen var katastrofal och psyket började ge med sig.. Men vad hade vi för val, vi kunde ju inte direkt vända. Så vi bet ihop och vandrade sakta men säkert mot målgång..

Längs med vägen stod det skyltar på hur långt det var kvar och när vi kom till skylten där det stod 2,5 timmar så tänkte vi att nu är det ju inte så farligt långt kvar. Men det var inte vilka 2,5 timmar som helst, det var de längsta, jobbigaste, tuffaste, sjukaste timmarna jag någonsin varit med om… Vi kom aldrig fram!! Vi gick och vi gick och vi gick.. Hade för längesen slutat prata och bara fokuserade på att få benen att röra sig framåt. Maten tog vi i farten, vi var rädda för att om vi stannade så skulle vi aldrig orka gå igen så en banan och en macka i handen fick det bli. Och så gick vi ännu mer.. Och när vi kollade på klockan och tyckt att vi gått i all evighet så kände vi att snart, snart är vi framme. Då runt nästa krök ser vi en skylt, ja! Nu är vi nära! Eller inte… 45 minuter stod det på den skylten, 45 minuter! Vi hade hoppats på typ 10. Och våran reaktion sen, vi kollade på varandra och brast ut i asgarv!! Så stod vi där och bara skrattade och skrattade och skrattade. Hur skulle vi orka hela 45 minuter till? Och det gick bara brant nedför hela tiden. Och vid det här laget hade vi ont i princip överallt… Pust! Men det var ju bara att bita ihop och köra, ett äpple kom fram och med det i munnen styrde vi stegen nedför backen.. Vi var såå trötta så vi mest snubblade nedför och skrattade av och till hela tiden. Åt vad vet jag knappt men bättre skratta än gråta iaf! Och de sista 45 minuterna var de längsta på länge… Runt varje sväng hoppades vi på att få se en parkering, men icke! Men tillslut, efter 5 timmar och 45 minuter var vi äntligen äntligen i mål! Haleluja! Vi slängde oss ner på marken och tryckte i oss två energibars var och sedan lade vi oss och halvsov i skuggan. Helt döda! Sen hade vi en väntetid på drygt två timmar innan vår buss skulle ta oss tillbaka.. Så där låg vi, utslagna och utpumpade! Värsta vandringen ever! Visserligen var det så värt för utsikten och naturen var helt amazing men jag skulle aldrig i hela mitt liv göra om den vandringen, inte för alla pengar i världen!

Helt slut hoppade vi sedan på bussen, i priset ingick tydligen en dricka så alla öppnade varsin flaska öl och kalasade på. Men inte vi inte, vi kalasade med läsk! Så när de skålade med sina glasflaskor så skålade vi med våra burkar, så kan det va! Åkte sedan till Hostlet där vi sover inatt. Visade sig vara ett himla fint hostel! Vi sover i ett fyrbäddsrum med egen toalett och dusch, sån lyx! Fanns även jacuzzi, tv, bar, you name it!

Så fort vi kom till rummet tog vi varsin dusch, så varmt och skönt! Jag (jessica) är förkyld och har en massa feber.. Mindre bra kan man tycka, jag håller med. Tur att Linnea är världens bästa och fixade middag åt oss medan jag låg nerbäddad i sängen och frös som en tok! Så vi intog middag i våra sängar ikväll, och jag har inte lämnat rummet sen vi kom hit. Fryser och svettas om vartannat, underbart det här med att vara sjuk! Men det gå över! Linnea fixade och donade iaf så att vi fick lite internet så vi kunde roa oss här på rummet och nu är det tack och godnatt som gäller. Imorgon är det tack och lov lite sovmorgon så jag hoppas nattens sömn gör susen så vi vaknar pigga imon.. Hur kroppen kommer kännas imon är en annan femma, att den kommer kännas är vi helt övertygade om!

Så, godnatt från oss. Hoppas vi kan uppdatera er igen inom kort!

Annonser

2 thoughts on “Tongariro National Park

  1. Oj oj!! Vilket ÄVENTYR!! Underbart att vi här hemma får hänga med på detta!! Så kul att höra från er! Puss o kram från Tussan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s